Gyllene Vänskap del 1 Månljus

Stillhet… Den är så vacker för många, så tråkig för en del och, för sådana som jag, hemsk. Varför stillheten är hemsk? För det var så allt började, med en stillhet som inte ville ge sig för mista ljud. Jag hela historien i mitt huvud, vill du läsa den? Vänta lite, så ska jag låta dig komma in i mina tankar…

Det är en sensommardag, i mitten av Augusti ungefär, och mörkret faller just över den lilla byn. Denna by har en fantastisk vy över havet, då den ligger högst upp på ett berg av enorma klippor. Allt är lugnt i den lilla byn, ingen människa syns till utomhus utom den lilla polisbil som åker omkring på byns tomma gator för att hålla utegångsförbudet. Ja, i denna by var det utegångsförbud efter klockan nio på kvällen. Det var riktigt synd, då solnedgången var som vackrast från en utav de många bänkarna som var utsatta längs klippkanterna. Polisbilden kör lugnt fram på gatorna, de är ganska säkra på att ingen vågar sig ut längre, straffet för att vara ute vid den här tiden är hårt, och ingenting man ville vara med om. De verkar en aning för bekväma i sitt vakande, för vad de inte ser är den unga flicka som lugnt sitter på en utav bänkarna och stirrar ut över havet. Allt är så tyst, så otroligt tyst… Inte en vind drar förbi inifrån havet. Allt är så stilla, så stilla att hon vill skrika rakt ut för att bryta den, men det går inte, hon får inte ett ljud över läpparna. Hon bara stirrar ut över vattnet. Allt är så stilla, så stilla… Så dött. Hon sväljer lätt vid tanken, allt är så dött nu när han inte finns där längre. Vad var det sista han sagt? “Farväl Amity”? Hon är inte säker, allt hade stannat av så fort hon såg den packade väskan han hade om axeln.
“Varför stack du Kin?” viskar hon ut mot havet, hon känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, trängs för att få slippa ut. Hon snyftar till lite lätt och drar bort tårarna som lyckats rymma ner för hennes kind. En lätt vindpust drar in över klipporna och rufsar till i det sandblonda håret så att det glänser till i det silverblåa månljuset. Saknaden, den är nästan värre än stillheten… Eller? Hon ser ner på bänken bredvid sig, på den tomma plats som annars alltid var upptagen.
“Du där!” flickan rycker till och kommer genast på fötter, innan hon inser att det inte är henne poliserna fått syn på. Hon ser efter den lille killen som springer för att komma undan, men ändå inte hinner undan. Även om det inte var henne de sett, börjar hon försiktigt försöka ta sig hem utan att bli sedd. Det är inget lätt jobb, och minsta felsteg resulterar i att man åker fast, Men hon har gjort det här ofta, väldigt ofta, det enda problemet är att det är första gången hon gör det själv. Natten är fortfarande mörk då en liten skugga försvinner in i det slitna gamla huset mitt i byn.

Under isen - Novell

“There’s no poetry between us, said the paper to the pen” musiken flög runt i rummet utan att veta vart den skulle, Cameron suckade, det stämde, hur kunde någon skriva någonting som stämde så på pricken in på situationen? Låten fortsatte att rulla, och meningen dök upp flera gånger samtidigt som papperet framför Cameron förblev tomt. Låten tog slut och byttes ut mot någon ny, med oförståelig text, men med samma artist, det var så att man verkligen fick lov att tänka efter innan man förstod vad alla meningar betydde. Cameron suckade åter och släppte ner pennan på bordet, det var ingen idé att försöka rita någonting utan inspiration, det var lönlöst. I stället ställde hon sig upp och stängde av musiken, greppade tag i en jacka och begav sig ut genom dörren.

Solen tog just skydd bakom ett moln som hon tog steget ut på gången utanför dörren, så klart. Hon kollade runt lite, vad skulle hon göra nu då? Hon behövde tänka, försvinna in i sin egen värld, i alla fall en utav dem. Det slutade med att hon började gå på en liten skogsstig som började en bit bort ifrån huset, skogen var alltid full av musik, även om ingen annan än Cameron kunde höra den. Hon vände ansiktet upp mot trädkronorna då solen åter kikade fram och lyste genom de små, gröna skotten på de smala trädgrenarna, det var vackert, magiskt. Hon suckade lyckligt, det här var det bästa hon visste, att bara försvinna in i sig själv och omgivningen, att bara koppla bort verkligheten. I fantasin kunde hon se framför sig hur små älvor plötsligt flög upp ifrån någon liten mosshög, då en märkligt silverfärgad miniatyrdrake landade just där. Det här var hennes egen värld, den som hela tiden visade sig i hennes vackra teckningar, även om hon aldrig tyckte att hon lyckades fånga känslan riktigt.

Cameron sjönk ner på knä vid en liten, liten sjö, knappt tio meter i diameter, och strök med handen över den kalla vattenytan som alldeles nyligen hade smält från is till vatten. Hon tittade ner på sin spegelbild, det eldröda håret såg nästan skrikigt ut jämfört med den blåa och gröna bakgrunden, hon log lite snett och hoppade till lite då ytan bröts utav några små luftbubblor. Hon skuggade lätt ytan och kikade ner i det mörka vattnet, långt där nere blänkte någonting till. Cameron rynkade pannan och försökte avgöra formen, men det var näst intill omöjligt då slam från botten virvlade runt över föremålet. Nyfiken som hon var ville hon ju få upp det, och tittade runt sig i gläntan efter någonting att greppa med, men ingenting dög. Hon drog upp ärmarna på den vita koftan och sänkte försiktigt ner händerna i det iskalla vattnet, hon tappade nästan genast känseln, men nyfikenheten höll i sig och hon lade sig ner på marken för att nå ner till botten. Hon trevade lätt runt på den leriga botten och letade efter något fastare föremål samtidigt som hon försökte se ner i vattnet. Ett mjukt, fyrkantigt träföremål rörde lätt vid hennes fingertoppar och hon hoppade till lite lätt, innan hon greppade kanterna och försiktigt drog upp det.

Ett litet, mörkt träskrin stod tillslut på marken framför Cameron, genomvått och lätt murknat. Hon tittade på den lilla silverdrake som satt fast på locket, den såg precis ut som en utav dem som hon brukade fantisera om. Hon drog försiktigt med pekfingret över den kalla metallen och vidare ner på det dyblöta träet. Vad var det här egentligen? Hon lät fingret gå ner till ett litet lås, i lika silvrig färg som draken, och med ett litet klick öppnades det, utan att hon gjort annat än rört vid det. Hon hoppade överraskat till då locket sakta for upp och visade en alldeles torr och orörd insida. Hennes blick möttes direkt utav ett par blekgröna ögon inramade utav en liten, silvrig ram som föreställde vinrankor. Hon tittade fundersamt på spegeln och lade märke till hur hon såg sina små fantasiälvor flyga runt henne i spegelbilden, hur var det möjligt? Hon blinkade till lite lätt och tittade ner i skrinet, nyfiken på vad som kunde finnas där inne. Men det som låg på botten fick hennes att förvånat höja ögonbrynen, man kunde ju vänta sig att det fanns något smycke, eller att det var tomt, men där nere låg en fint slipad, kritvit sten, oval och lätt tillplattad, det såg ut som om den legat i vatten väldigt länge. Hon plockade försiktigt upp den och tittade på den fint slipade ytan, den var så len… Det var precis så att den täckte hennes handflata. Hon drog frånvarande fingret över ytan innan hon kastade en blick ner i skrinet igen och fick syn på ett litet papper som legat dolt under stenen. Hon rynkade ögonbrynen och lade tillbaka stenen samtidigt som hon plockade upp papperet, det var bara en enda mening över hela lappen, skrivet med mjukt flödande handstil, inte allt för olik hennes egen. hon tittade frågande på orden;
”Håll den i säkerhet, och ge den absolut inte till någon utav de som försöker få den, ingen annan, absolut ingen får röra den” stod det, men det var inte det som fick henne att rädd rygga tillbaka och dra efter andan, det var underskriften, skriven med vana händer i all hast; “Cameron Hadison, 20/5-1909” hon stirrade länge på namnet, sitt eget namn, definitivt med hennes egen handstil. Först efter det lade hon märke till datumet, det var hundra år sedan, precis hundra år sedan idag.

© Hanizz

I'm with you

"I'm looking for a place
I'm searching for a face
Is anybody here i know?
Cause nothing's going right
And everything is a mess
And no one likes to be alone"
Avril Lavigne - I'm with you

The real meaning of these lyrics is hard to guess,
but when you've found right,
you realize how great she writes about what she feels.

Den riktiga meningen i den här texten är svår att gissa,
men när man lyckas,
så inser man hur bra hon skriver on hur hon känner.