Bara en rispa, på utsidan

Det bubblade inom honom, raseri, ilska och någonting han inte ens kände till. Han såg inte längre, han tänkte inte längre, han kände inte lägre. Så när hon oroligt lade en hand på hans axel för att fråga hur det var snurrade han runt snabbare än han kunde tänka sig, och utan att hinna reagera klöste han till henne över kinden så ett långt, rött sår rispades upp från ögonvrån till munnen. Först stirrade hon bara chockat ner i marken, innan hon vände upp den där hemska blicken, den han aldrig skulle glömma. En blick av chock, förtvivlan och rädsla bakom tårar som sakta trängde upp bakom ögonlocken samtidigt som blodet sakta började rinna ner för hennes kind, blandas med de tårar som rymde. Han togs ner till jorden med en duns, den djurlika blicken försvann och han stirrade lika chockat på henne. Sedan försvann hon, rakt ut i intet. Han ropade hennes namn, förtvivlad över vad han gjort, hur kunde han? Vad for i honom? Varför just hon? Han fortsatte att ropa, men såg henne inte där hon satt bakom knuten. Han såg inte tårarna som rann ner för kinderna, sköljde bort blodet från det ytliga sår som rispat upp allt, allt som hänt innan, allt hon nästan glömt, allt han tidigare suddat ut...