Gyllene Vänskap del 3 Skogsbrynet

Mörkret sänker sig slutligen över den lilla byn på klipporna, tvingar människorna att ta sig tillbaka till husen omedelbart. Alla utom Amity, som försiktigt smyger ut genom dörren på huset. Det är inte långt till skogsbrynet, och det är en väg som poliserna inte ens brydde sig om att kolla så hon är inte orolig att bli sedda, nej, det hon är orolig för är att påfågeln verkligen kommer att vara där. Hon smiter snabbt förbi en öppen gata innan hon kommer till byns slut. Amity ser på den korta, vita muren som omringar den lilla byn likt en orm, innan hon helt enkelt bara kliver över den då den bara når henne till knäna. På andra sidan av den lilla muren väntar skogen bara några meter ifrån henne. Amity suckar lätt och sjunker ner på muren, väntade på den där påfågeln…  En påfågel, vad inbillar hon sig egentligen? Att en påfågel helt plötsligt ska dyka upp mitt ute i skogen där den inte ens hör hemma?
“Tydligen” rösten kom från ingenstans, som om hon bara hörde den i huvudet. Amity blinkade till och sveper med blicken runt på omgivningen, tills den stannar på en liten, blå gestalt i skuggorna av träden. “Se inte så förvånad ut, kom nu, vi har bråttom” säger rösten otåligt, men påfågeln gör inte en min. Amity stirrar ett tag på den, innan hon kastar en blick tillbaka på byn och går in bland träden.

Gyllene Vänskap del 2 Brevet

Ja, nu har du nog listat ut vem jag är. Av olika anledningar, som du kommer förstå senare, har jag valt att kalla mig Amity, det är inte mitt riktiga namn, och Kin är inte heller min väns riktiga namn. Ja, och nu tillbaka till historien då.

“Amity!” ropet ekar upp för den fallfärdiga trappen och in genom den halvt stängda dörren.
“Vad vill du?” svarar hon irriterat och dyker upp i dörröppningen, hon blänger på mannen nedanför trappen, hon hatade när han skulle skrika så där på henne, för minsta lilla!
”Du har fått ett brev” mannen kastade upp ett litet kuvert till henne. “Det ser då ut som nåt taget ur nån film… Hoppas det är ett sånt där Hogwarts-brev så jag slipper dig” hörde hon honom muttra då han gick in i köket. Amity suckar irriterat och går in på sitt lilla rum igen. Hon sätter sig ner på sängen och stirrar på brevet, det ser antikt ut, som någonting från en annan tidsperiod med vapensköld och allt… Hon rynkar förbryllat pannan innan hon försiktigt öppnar det.
”Amity, det är i all hast jag måste skriva detta alldeles för långa brev till dig i vädjan om hjälp. Så fort jag gett mig av ifrån byn började jag gå norrut, dit ingen vet vad som finns. Det var efter tre dagar som jag kunde skymta en stad i fjärran, men innan jag hann dit överfölls jag av rövare, sådana där som man läser om i sagorna du vet. Det slutade med att jag följde med dem till staden, de kunde inte mycket om moderniteter, det var som om de fastnat i tiden, så jag var deras hjälp med nyare saker. När vi kom till staden skulle vi bara inhandla lite saker, men byborna kände igen rövarna och vi blev genast tillfångatagna av sheriffen. Nu sitter jag i en utav cellerna och väntar tyvärr på att bli avrättad. Jag ber dig nu att ta dig hit så fort som möjligt, vi behöver hjälp att fly, och du är vår enda chans. Gå till skogsbrynet i kväll, där kommer en påfågel vänta på dig, han är tam, jag lovar, och han kommer leda dig hit till staden. Snälla Amity! Jag behöver dig nu! // Kin”
Amity måste läsa igenom brevet förstå gånger om för att förstå vad han talade om. Först efter det börjar hon tveka, skojade han med henne? En stad som stannat av i tiden? Hon kastade en blick ut genom fönstret, det var mitt på dagen nu… Skulle hon gå till skogsbrynet? Hon såg ner på brevet igen, det verkade inte alls som någonting Kin skulle kunna hitta på, men det var definitivt hans handstil… Hon suckar och ställer sig upp, det verkade väldigt otroligt, men det var dumt att chansa i alla fall.

Gyllene Vänskap del 1 Månljus

Stillhet… Den är så vacker för många, så tråkig för en del och, för sådana som jag, hemsk. Varför stillheten är hemsk? För det var så allt började, med en stillhet som inte ville ge sig för mista ljud. Jag hela historien i mitt huvud, vill du läsa den? Vänta lite, så ska jag låta dig komma in i mina tankar…

Det är en sensommardag, i mitten av Augusti ungefär, och mörkret faller just över den lilla byn. Denna by har en fantastisk vy över havet, då den ligger högst upp på ett berg av enorma klippor. Allt är lugnt i den lilla byn, ingen människa syns till utomhus utom den lilla polisbil som åker omkring på byns tomma gator för att hålla utegångsförbudet. Ja, i denna by var det utegångsförbud efter klockan nio på kvällen. Det var riktigt synd, då solnedgången var som vackrast från en utav de många bänkarna som var utsatta längs klippkanterna. Polisbilden kör lugnt fram på gatorna, de är ganska säkra på att ingen vågar sig ut längre, straffet för att vara ute vid den här tiden är hårt, och ingenting man ville vara med om. De verkar en aning för bekväma i sitt vakande, för vad de inte ser är den unga flicka som lugnt sitter på en utav bänkarna och stirrar ut över havet. Allt är så tyst, så otroligt tyst… Inte en vind drar förbi inifrån havet. Allt är så stilla, så stilla att hon vill skrika rakt ut för att bryta den, men det går inte, hon får inte ett ljud över läpparna. Hon bara stirrar ut över vattnet. Allt är så stilla, så stilla… Så dött. Hon sväljer lätt vid tanken, allt är så dött nu när han inte finns där längre. Vad var det sista han sagt? “Farväl Amity”? Hon är inte säker, allt hade stannat av så fort hon såg den packade väskan han hade om axeln.
“Varför stack du Kin?” viskar hon ut mot havet, hon känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, trängs för att få slippa ut. Hon snyftar till lite lätt och drar bort tårarna som lyckats rymma ner för hennes kind. En lätt vindpust drar in över klipporna och rufsar till i det sandblonda håret så att det glänser till i det silverblåa månljuset. Saknaden, den är nästan värre än stillheten… Eller? Hon ser ner på bänken bredvid sig, på den tomma plats som annars alltid var upptagen.
“Du där!” flickan rycker till och kommer genast på fötter, innan hon inser att det inte är henne poliserna fått syn på. Hon ser efter den lille killen som springer för att komma undan, men ändå inte hinner undan. Även om det inte var henne de sett, börjar hon försiktigt försöka ta sig hem utan att bli sedd. Det är inget lätt jobb, och minsta felsteg resulterar i att man åker fast, Men hon har gjort det här ofta, väldigt ofta, det enda problemet är att det är första gången hon gör det själv. Natten är fortfarande mörk då en liten skugga försvinner in i det slitna gamla huset mitt i byn.

Tillbaka!

Back in Pink ;P

Japp, nu är jag tillbaka då jag installerat Live Writer på Alvin ;P Och eftersom jag fortfarande inte har nå Word på denna lilla maskin, så använder jag det här som Word i stället ^^ Så förbered er på noveller och skisser i massor ;P Dessutom ska man ju ha nåt att göra med alla bilder man tar :] så de finaste hamnar väl här antar jag ^^ även om de hamnar på bdb också ^^’

Jag funderar på att lägga upp de där drömmarna som jag skrivit om på bdb, vi får se ^w^

Och nu, alla som läser det här kan väl kommentera? Skriv typ bara att du läst, jag vill veta om någon verkligen läser vad jag skriver –.-‘

Ha det superbra! :D //Hanizz