Gyllene Vänskap del 1 Månljus

Stillhet… Den är så vacker för många, så tråkig för en del och, för sådana som jag, hemsk. Varför stillheten är hemsk? För det var så allt började, med en stillhet som inte ville ge sig för mista ljud. Jag hela historien i mitt huvud, vill du läsa den? Vänta lite, så ska jag låta dig komma in i mina tankar…

Det är en sensommardag, i mitten av Augusti ungefär, och mörkret faller just över den lilla byn. Denna by har en fantastisk vy över havet, då den ligger högst upp på ett berg av enorma klippor. Allt är lugnt i den lilla byn, ingen människa syns till utomhus utom den lilla polisbil som åker omkring på byns tomma gator för att hålla utegångsförbudet. Ja, i denna by var det utegångsförbud efter klockan nio på kvällen. Det var riktigt synd, då solnedgången var som vackrast från en utav de många bänkarna som var utsatta längs klippkanterna. Polisbilden kör lugnt fram på gatorna, de är ganska säkra på att ingen vågar sig ut längre, straffet för att vara ute vid den här tiden är hårt, och ingenting man ville vara med om. De verkar en aning för bekväma i sitt vakande, för vad de inte ser är den unga flicka som lugnt sitter på en utav bänkarna och stirrar ut över havet. Allt är så tyst, så otroligt tyst… Inte en vind drar förbi inifrån havet. Allt är så stilla, så stilla att hon vill skrika rakt ut för att bryta den, men det går inte, hon får inte ett ljud över läpparna. Hon bara stirrar ut över vattnet. Allt är så stilla, så stilla… Så dött. Hon sväljer lätt vid tanken, allt är så dött nu när han inte finns där längre. Vad var det sista han sagt? “Farväl Amity”? Hon är inte säker, allt hade stannat av så fort hon såg den packade väskan han hade om axeln.
“Varför stack du Kin?” viskar hon ut mot havet, hon känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, trängs för att få slippa ut. Hon snyftar till lite lätt och drar bort tårarna som lyckats rymma ner för hennes kind. En lätt vindpust drar in över klipporna och rufsar till i det sandblonda håret så att det glänser till i det silverblåa månljuset. Saknaden, den är nästan värre än stillheten… Eller? Hon ser ner på bänken bredvid sig, på den tomma plats som annars alltid var upptagen.
“Du där!” flickan rycker till och kommer genast på fötter, innan hon inser att det inte är henne poliserna fått syn på. Hon ser efter den lille killen som springer för att komma undan, men ändå inte hinner undan. Även om det inte var henne de sett, börjar hon försiktigt försöka ta sig hem utan att bli sedd. Det är inget lätt jobb, och minsta felsteg resulterar i att man åker fast, Men hon har gjort det här ofta, väldigt ofta, det enda problemet är att det är första gången hon gör det själv. Natten är fortfarande mörk då en liten skugga försvinner in i det slitna gamla huset mitt i byn.