Ja, nu har du nog listat ut vem jag är. Av olika anledningar, som du kommer förstå senare, har jag valt att kalla mig Amity, det är inte mitt riktiga namn, och Kin är inte heller min väns riktiga namn. Ja, och nu tillbaka till historien då.
“Amity!” ropet ekar upp för den fallfärdiga trappen och in genom den halvt stängda dörren.
“Vad vill du?” svarar hon irriterat och dyker upp i dörröppningen, hon blänger på mannen nedanför trappen, hon hatade när han skulle skrika så där på henne, för minsta lilla!
”Du har fått ett brev” mannen kastade upp ett litet kuvert till henne. “Det ser då ut som nåt taget ur nån film… Hoppas det är ett sånt där Hogwarts-brev så jag slipper dig” hörde hon honom muttra då han gick in i köket. Amity suckar irriterat och går in på sitt lilla rum igen. Hon sätter sig ner på sängen och stirrar på brevet, det ser antikt ut, som någonting från en annan tidsperiod med vapensköld och allt… Hon rynkar förbryllat pannan innan hon försiktigt öppnar det.
”Amity, det är i all hast jag måste skriva detta alldeles för långa brev till dig i vädjan om hjälp. Så fort jag gett mig av ifrån byn började jag gå norrut, dit ingen vet vad som finns. Det var efter tre dagar som jag kunde skymta en stad i fjärran, men innan jag hann dit överfölls jag av rövare, sådana där som man läser om i sagorna du vet. Det slutade med att jag följde med dem till staden, de kunde inte mycket om moderniteter, det var som om de fastnat i tiden, så jag var deras hjälp med nyare saker. När vi kom till staden skulle vi bara inhandla lite saker, men byborna kände igen rövarna och vi blev genast tillfångatagna av sheriffen. Nu sitter jag i en utav cellerna och väntar tyvärr på att bli avrättad. Jag ber dig nu att ta dig hit så fort som möjligt, vi behöver hjälp att fly, och du är vår enda chans. Gå till skogsbrynet i kväll, där kommer en påfågel vänta på dig, han är tam, jag lovar, och han kommer leda dig hit till staden. Snälla Amity! Jag behöver dig nu! // Kin”
Amity måste läsa igenom brevet förstå gånger om för att förstå vad han talade om. Först efter det börjar hon tveka, skojade han med henne? En stad som stannat av i tiden? Hon kastade en blick ut genom fönstret, det var mitt på dagen nu… Skulle hon gå till skogsbrynet? Hon såg ner på brevet igen, det verkade inte alls som någonting Kin skulle kunna hitta på, men det var definitivt hans handstil… Hon suckar och ställer sig upp, det verkade väldigt otroligt, men det var dumt att chansa i alla fall.
No comments:
Post a Comment