Nu orkar inte jag blogspot längre, blogg.se var betydligt bättre och jag har fått lust att börja om på nytt. Nya bloggen kommer troligtvis vara lite mer pysslig av sig med massa kul tips på hur man kan fixa rummet och hur man kan göra om kläder eller ta roliga foton. En liten tips-blogg alltså :) blandat med vardagslivet då...
Eftersom ingen ändå läser den här bloggen, så tänker jag koppla den nya till bloglovin och försöka hitta folk som orkar läsa den också.
http://hanizz.blogg.se
Det bubblade inom honom, raseri, ilska och någonting han inte ens kände till. Han såg inte längre, han tänkte inte längre, han kände inte lägre. Så när hon oroligt lade en hand på hans axel för att fråga hur det var snurrade han runt snabbare än han kunde tänka sig, och utan att hinna reagera klöste han till henne över kinden så ett långt, rött sår rispades upp från ögonvrån till munnen. Först stirrade hon bara chockat ner i marken, innan hon vände upp den där hemska blicken, den han aldrig skulle glömma. En blick av chock, förtvivlan och rädsla bakom tårar som sakta trängde upp bakom ögonlocken samtidigt som blodet sakta började rinna ner för hennes kind, blandas med de tårar som rymde. Han togs ner till jorden med en duns, den djurlika blicken försvann och han stirrade lika chockat på henne. Sedan försvann hon, rakt ut i intet. Han ropade hennes namn, förtvivlad över vad han gjort, hur kunde han? Vad for i honom? Varför just hon? Han fortsatte att ropa, men såg henne inte där hon satt bakom knuten. Han såg inte tårarna som rann ner för kinderna, sköljde bort blodet från det ytliga sår som rispat upp allt, allt som hänt innan, allt hon nästan glömt, allt han tidigare suddat ut...
Mörkret sänker sig slutligen över den lilla byn på klipporna, tvingar människorna att ta sig tillbaka till husen omedelbart. Alla utom Amity, som försiktigt smyger ut genom dörren på huset. Det är inte långt till skogsbrynet, och det är en väg som poliserna inte ens brydde sig om att kolla så hon är inte orolig att bli sedda, nej, det hon är orolig för är att påfågeln verkligen kommer att vara där. Hon smiter snabbt förbi en öppen gata innan hon kommer till byns slut. Amity ser på den korta, vita muren som omringar den lilla byn likt en orm, innan hon helt enkelt bara kliver över den då den bara når henne till knäna. På andra sidan av den lilla muren väntar skogen bara några meter ifrån henne. Amity suckar lätt och sjunker ner på muren, väntade på den där påfågeln… En påfågel, vad inbillar hon sig egentligen? Att en påfågel helt plötsligt ska dyka upp mitt ute i skogen där den inte ens hör hemma?
“Tydligen” rösten kom från ingenstans, som om hon bara hörde den i huvudet. Amity blinkade till och sveper med blicken runt på omgivningen, tills den stannar på en liten, blå gestalt i skuggorna av träden. “Se inte så förvånad ut, kom nu, vi har bråttom” säger rösten otåligt, men påfågeln gör inte en min. Amity stirrar ett tag på den, innan hon kastar en blick tillbaka på byn och går in bland träden.
Ja, nu har du nog listat ut vem jag är. Av olika anledningar, som du kommer förstå senare, har jag valt att kalla mig Amity, det är inte mitt riktiga namn, och Kin är inte heller min väns riktiga namn. Ja, och nu tillbaka till historien då.
“Amity!” ropet ekar upp för den fallfärdiga trappen och in genom den halvt stängda dörren.
“Vad vill du?” svarar hon irriterat och dyker upp i dörröppningen, hon blänger på mannen nedanför trappen, hon hatade när han skulle skrika så där på henne, för minsta lilla!
”Du har fått ett brev” mannen kastade upp ett litet kuvert till henne. “Det ser då ut som nåt taget ur nån film… Hoppas det är ett sånt där Hogwarts-brev så jag slipper dig” hörde hon honom muttra då han gick in i köket. Amity suckar irriterat och går in på sitt lilla rum igen. Hon sätter sig ner på sängen och stirrar på brevet, det ser antikt ut, som någonting från en annan tidsperiod med vapensköld och allt… Hon rynkar förbryllat pannan innan hon försiktigt öppnar det.
”Amity, det är i all hast jag måste skriva detta alldeles för långa brev till dig i vädjan om hjälp. Så fort jag gett mig av ifrån byn började jag gå norrut, dit ingen vet vad som finns. Det var efter tre dagar som jag kunde skymta en stad i fjärran, men innan jag hann dit överfölls jag av rövare, sådana där som man läser om i sagorna du vet. Det slutade med att jag följde med dem till staden, de kunde inte mycket om moderniteter, det var som om de fastnat i tiden, så jag var deras hjälp med nyare saker. När vi kom till staden skulle vi bara inhandla lite saker, men byborna kände igen rövarna och vi blev genast tillfångatagna av sheriffen. Nu sitter jag i en utav cellerna och väntar tyvärr på att bli avrättad. Jag ber dig nu att ta dig hit så fort som möjligt, vi behöver hjälp att fly, och du är vår enda chans. Gå till skogsbrynet i kväll, där kommer en påfågel vänta på dig, han är tam, jag lovar, och han kommer leda dig hit till staden. Snälla Amity! Jag behöver dig nu! // Kin”
Amity måste läsa igenom brevet förstå gånger om för att förstå vad han talade om. Först efter det börjar hon tveka, skojade han med henne? En stad som stannat av i tiden? Hon kastade en blick ut genom fönstret, det var mitt på dagen nu… Skulle hon gå till skogsbrynet? Hon såg ner på brevet igen, det verkade inte alls som någonting Kin skulle kunna hitta på, men det var definitivt hans handstil… Hon suckar och ställer sig upp, det verkade väldigt otroligt, men det var dumt att chansa i alla fall.
Stillhet… Den är så vacker för många, så tråkig för en del och, för sådana som jag, hemsk. Varför stillheten är hemsk? För det var så allt började, med en stillhet som inte ville ge sig för mista ljud. Jag hela historien i mitt huvud, vill du läsa den? Vänta lite, så ska jag låta dig komma in i mina tankar…
Det är en sensommardag, i mitten av Augusti ungefär, och mörkret faller just över den lilla byn. Denna by har en fantastisk vy över havet, då den ligger högst upp på ett berg av enorma klippor. Allt är lugnt i den lilla byn, ingen människa syns till utomhus utom den lilla polisbil som åker omkring på byns tomma gator för att hålla utegångsförbudet. Ja, i denna by var det utegångsförbud efter klockan nio på kvällen. Det var riktigt synd, då solnedgången var som vackrast från en utav de många bänkarna som var utsatta längs klippkanterna. Polisbilden kör lugnt fram på gatorna, de är ganska säkra på att ingen vågar sig ut längre, straffet för att vara ute vid den här tiden är hårt, och ingenting man ville vara med om. De verkar en aning för bekväma i sitt vakande, för vad de inte ser är den unga flicka som lugnt sitter på en utav bänkarna och stirrar ut över havet. Allt är så tyst, så otroligt tyst… Inte en vind drar förbi inifrån havet. Allt är så stilla, så stilla att hon vill skrika rakt ut för att bryta den, men det går inte, hon får inte ett ljud över läpparna. Hon bara stirrar ut över vattnet. Allt är så stilla, så stilla… Så dött. Hon sväljer lätt vid tanken, allt är så dött nu när han inte finns där längre. Vad var det sista han sagt? “Farväl Amity”? Hon är inte säker, allt hade stannat av så fort hon såg den packade väskan han hade om axeln.
“Varför stack du Kin?” viskar hon ut mot havet, hon känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, trängs för att få slippa ut. Hon snyftar till lite lätt och drar bort tårarna som lyckats rymma ner för hennes kind. En lätt vindpust drar in över klipporna och rufsar till i det sandblonda håret så att det glänser till i det silverblåa månljuset. Saknaden, den är nästan värre än stillheten… Eller? Hon ser ner på bänken bredvid sig, på den tomma plats som annars alltid var upptagen.
“Du där!” flickan rycker till och kommer genast på fötter, innan hon inser att det inte är henne poliserna fått syn på. Hon ser efter den lille killen som springer för att komma undan, men ändå inte hinner undan. Även om det inte var henne de sett, börjar hon försiktigt försöka ta sig hem utan att bli sedd. Det är inget lätt jobb, och minsta felsteg resulterar i att man åker fast, Men hon har gjort det här ofta, väldigt ofta, det enda problemet är att det är första gången hon gör det själv. Natten är fortfarande mörk då en liten skugga försvinner in i det slitna gamla huset mitt i byn.
Back in Pink ;P
Japp, nu är jag tillbaka då jag installerat Live Writer på Alvin ;P Och eftersom jag fortfarande inte har nå Word på denna lilla maskin, så använder jag det här som Word i stället ^^ Så förbered er på noveller och skisser i massor ;P Dessutom ska man ju ha nåt att göra med alla bilder man tar :] så de finaste hamnar väl här antar jag ^^ även om de hamnar på bdb också ^^’
Jag funderar på att lägga upp de där drömmarna som jag skrivit om på bdb, vi får se ^w^
Och nu, alla som läser det här kan väl kommentera? Skriv typ bara att du läst, jag vill veta om någon verkligen läser vad jag skriver –.-‘
Ha det superbra! :D //Hanizz
“There’s no poetry between us, said the paper to the pen” musiken flög runt i rummet utan att veta vart den skulle, Cameron suckade, det stämde, hur kunde någon skriva någonting som stämde så på pricken in på situationen? Låten fortsatte att rulla, och meningen dök upp flera gånger samtidigt som papperet framför Cameron förblev tomt. Låten tog slut och byttes ut mot någon ny, med oförståelig text, men med samma artist, det var så att man verkligen fick lov att tänka efter innan man förstod vad alla meningar betydde. Cameron suckade åter och släppte ner pennan på bordet, det var ingen idé att försöka rita någonting utan inspiration, det var lönlöst. I stället ställde hon sig upp och stängde av musiken, greppade tag i en jacka och begav sig ut genom dörren.
Solen tog just skydd bakom ett moln som hon tog steget ut på gången utanför dörren, så klart. Hon kollade runt lite, vad skulle hon göra nu då? Hon behövde tänka, försvinna in i sin egen värld, i alla fall en utav dem. Det slutade med att hon började gå på en liten skogsstig som började en bit bort ifrån huset, skogen var alltid full av musik, även om ingen annan än Cameron kunde höra den. Hon vände ansiktet upp mot trädkronorna då solen åter kikade fram och lyste genom de små, gröna skotten på de smala trädgrenarna, det var vackert, magiskt. Hon suckade lyckligt, det här var det bästa hon visste, att bara försvinna in i sig själv och omgivningen, att bara koppla bort verkligheten. I fantasin kunde hon se framför sig hur små älvor plötsligt flög upp ifrån någon liten mosshög, då en märkligt silverfärgad miniatyrdrake landade just där. Det här var hennes egen värld, den som hela tiden visade sig i hennes vackra teckningar, även om hon aldrig tyckte att hon lyckades fånga känslan riktigt.
Cameron sjönk ner på knä vid en liten, liten sjö, knappt tio meter i diameter, och strök med handen över den kalla vattenytan som alldeles nyligen hade smält från is till vatten. Hon tittade ner på sin spegelbild, det eldröda håret såg nästan skrikigt ut jämfört med den blåa och gröna bakgrunden, hon log lite snett och hoppade till lite då ytan bröts utav några små luftbubblor. Hon skuggade lätt ytan och kikade ner i det mörka vattnet, långt där nere blänkte någonting till. Cameron rynkade pannan och försökte avgöra formen, men det var näst intill omöjligt då slam från botten virvlade runt över föremålet. Nyfiken som hon var ville hon ju få upp det, och tittade runt sig i gläntan efter någonting att greppa med, men ingenting dög. Hon drog upp ärmarna på den vita koftan och sänkte försiktigt ner händerna i det iskalla vattnet, hon tappade nästan genast känseln, men nyfikenheten höll i sig och hon lade sig ner på marken för att nå ner till botten. Hon trevade lätt runt på den leriga botten och letade efter något fastare föremål samtidigt som hon försökte se ner i vattnet. Ett mjukt, fyrkantigt träföremål rörde lätt vid hennes fingertoppar och hon hoppade till lite lätt, innan hon greppade kanterna och försiktigt drog upp det.
Ett litet, mörkt träskrin stod tillslut på marken framför Cameron, genomvått och lätt murknat. Hon tittade på den lilla silverdrake som satt fast på locket, den såg precis ut som en utav dem som hon brukade fantisera om. Hon drog försiktigt med pekfingret över den kalla metallen och vidare ner på det dyblöta träet. Vad var det här egentligen? Hon lät fingret gå ner till ett litet lås, i lika silvrig färg som draken, och med ett litet klick öppnades det, utan att hon gjort annat än rört vid det. Hon hoppade överraskat till då locket sakta for upp och visade en alldeles torr och orörd insida. Hennes blick möttes direkt utav ett par blekgröna ögon inramade utav en liten, silvrig ram som föreställde vinrankor. Hon tittade fundersamt på spegeln och lade märke till hur hon såg sina små fantasiälvor flyga runt henne i spegelbilden, hur var det möjligt? Hon blinkade till lite lätt och tittade ner i skrinet, nyfiken på vad som kunde finnas där inne. Men det som låg på botten fick hennes att förvånat höja ögonbrynen, man kunde ju vänta sig att det fanns något smycke, eller att det var tomt, men där nere låg en fint slipad, kritvit sten, oval och lätt tillplattad, det såg ut som om den legat i vatten väldigt länge. Hon plockade försiktigt upp den och tittade på den fint slipade ytan, den var så len… Det var precis så att den täckte hennes handflata. Hon drog frånvarande fingret över ytan innan hon kastade en blick ner i skrinet igen och fick syn på ett litet papper som legat dolt under stenen. Hon rynkade ögonbrynen och lade tillbaka stenen samtidigt som hon plockade upp papperet, det var bara en enda mening över hela lappen, skrivet med mjukt flödande handstil, inte allt för olik hennes egen. hon tittade frågande på orden;
”Håll den i säkerhet, och ge den absolut inte till någon utav de som försöker få den, ingen annan, absolut ingen får röra den” stod det, men det var inte det som fick henne att rädd rygga tillbaka och dra efter andan, det var underskriften, skriven med vana händer i all hast; “Cameron Hadison, 20/5-1909” hon stirrade länge på namnet, sitt eget namn, definitivt med hennes egen handstil. Först efter det lade hon märke till datumet, det var hundra år sedan, precis hundra år sedan idag.
© Hanizz
Veckans Hissa och Dissa:
Hejsan igen, har inte orkat skriva, eftersom min dator har något allvarligt problem ><' Och det resulterar i att jag inte orkar sitta där och krångla bara för att få fram någon sida, som ändå kommer stängas ner efter ett tag, och lyssna till musik på Paramore på youtube, där hälften av alla låtar tagits bort och dessutom klarar inte datorn att spela hela låtarna xPMe, år 2000
-----------
Avril - Paramore
Best damn thing - Born for this
These thing I'll never say - My heart
Take me away (b-side) - Decoy
One of those girls - Missery Buissnes
Freak out - Fences
Innocense - Miracle
------------
hm, haha xD det var ju ganska kul :P finns en massa andra som liknar varandra, i antingen melodin, musiken, beatet, stilen, attityden eller texten x)
Nu måste jag dra, pappa ska ha datan -.-' ahja ^^ bye :P
En lätt vind drog med sig ett gammalt reklamblad över hamnen, ute på vattnet seglade det iväg en liten båt.
Vinden fortsatte och rufsade om det blonda håret på en flicka som stod vid kanten, hon lutade sig mot staketet och tittade drömmande, och en aning sorgset mot båten.
Vädret var svalt och behagligt, solen lyste med sina sista strålar på båten och dess passagerare. Flickans guldfärgade hängsmycken glimmade till i det rödaktiga ljuset när hon gav ifrån sig en tyst suck. Den luftiga kjolen hon bar drogs med lite lätt utav vinden när hon vände sig om och tittade på gatan och staden som reste sig mot skyn, nu var det dags att börja...
Introt till en novell jag håller på med... Gillar?
Okej, topbilden jag har just nu var bara tänkt som reserv tills jag kunde knäppa det kortet *peka på bild*. Men nu vet jag inte riktigt... Vilken ska jag tas egentligen? Den här jag har nu kändes så bra, men det gör ju den här också... urs, beslutsångest, som vanligt. What do you think? vilken ska jag ha? Jag kanske redigerar om den lite... jag vet inte riktigt...
Det är så superkul att fota! men det är mycket roligare med någon kompis, helst med någon som tycker det är kul dom också (skrattande smiley skulle sättas där...). Det blir så himla fint med min lilla kamera! Det är otroligt, och otänkbart, att den har legat ute i tre dagar med spöregn, och fortfarande knäpper så här bra... det är otroligt att den ens fungerar! Så... Sony DSC-W120 är verkligen rekommenderad!
Uppdatering: Ok, har just upptäckt att jag skrivit "This" i stället för "That" på båda bilderna... Så typiskt mig... Ahja... jag får väl försöka fixa det på något sätt... hm.... Det blir riktigt knepigt tror jag... och inte kunde jag döpa om bloggen till "This" heller, eftersom det var upptaget. Ärs! Vi får se hur det blir med det hela, det kanske bliren helt ny topbild i alla fall?
Uppdatering2: Ok, klar! Jag byter nog direkt... Eller? ehm... som sagt, beslutsångest. Men titta på den här, den har i alla fall rätt namn... Jag tycker den är bättre än den ovanför, men är den bättre än den jag redan har? Urs, jag hatar sånt här...
